Madeleine´s

Här kommer ett litet inlägg från sjukstugan. Ja, ända sedan förra helgen har det varit host och snor här under vårt tak. Jag visste inte att det kunde få plats så mycket snor i en liten 7-månaders bebis! Jag trodde att han var på bättringsvägen men...PANG så kom febern tillbaka idag. Jahapp... Stackars liten.

Trots sjukdomar har vi haft en myselipysig helg med besök från Thesan & Carro. Sitta och bara prata, äta god mat och titta på finalen i Melodifestivalen, det är kvalitetstid det!

När vi satt och hade en spännande diskussion vid middagsbordet i fredags just när tjejerna kommit fick jag ett tungt besked... En tidigare kollega från Stöten omkom i fredags när han drogs med i en lavin i Åre. Det gjorde så ONT i mitt hjärta när jag fick veta. Allt brast såklart och det enda jag ville var att prata med andra gamla kollegor som också kände honom. Andra kan liksom inte förstå... Det har inte gått en minut sedan jag fick veta som jag inte har tänkt på honom.
Precis för två veckor sedan stod jag på Skidtorget och såg honom komma åkandes på sin skoter. Han såg sådär nöjd och lycklig ut som han alltid gör! Och som vanligt fick jag en kram, en varm, liksom innerlig kram. Han hälsade på Elliot för första gången...och sista...
Han hjälpte oss skjutsa upp pulkor och skidor på fjället och ordnade så vi fick åka upp i 6-stolen. Sen stod han där uppe på toppen när vi klev av liften. När vi sagt hej då och drog iväg på våra skidor pratade Nadja och jag om honom. "Sån himla fin kille! Har vi ingen bra singelkompis att para ihop med honom..?"

Tänk. Tänk om vi vetat det vi vet nu. Overkligt. Fruktansvärt. Jag hoppas att han var lycklig där och då. Innerligt hoppas jag att han fortfarande ler där han är nu. Och kommentarerna om honom är samstämmiga; världens snällaste och mest omtänksamme kille har lämnat oss. Och Stöten blir sig aldrig likt..."